Hur skapas pengar?

Idag får man ofta höra att centralbanker trycker pengar, eller att banker skapar pengar ur tomma intet. Efter coronapandemin 2020 lanserade centralbankerna det ena stödpaketet efter det andra för att stimulera ekonomin. Detta har lett till en kraftig ökning av penningmängden och därför finns det en oro om att detta i sin tur ska leda till kraftigt ökad inflation.

I takt med att krypotvalutor ökat i popularitet har intresset kring pengaskapande ökat i samhället. Det finns dock en mängd missförstånd kring hur pengar skapas och vem som egentligen skapar dem. Denna artikel kommer därför att gå igenom skapandet av nya pengar (fractional reserve banking), hur penningmängden mäts och hur den styrs av centralbanken.

Mått på penningmängd

Innan vi går in på hur pengar skapas behöver vi gå igenom hur pengar definieras. De flesta kan gå med på att sedlar och mynt klassificeras som pengar och bör ingå i penningmängden. Men bör även bankkonton ingå? Låsta sparkonton? Andra räntebärande tillgångar så som obligationer? I takt med att samhället utvecklats har definitionen av pengar blivit bredare och idag pratar man om 4 olika penningmängder, som alla är beroende av varandra:

1. M0 = all valuta + bankreserver. Skapas av centralbanken och utgör den monetära basen. Basen består av all valuta i cirkulation (sedlar/mynt) samt bankreserver som centralbanken lånat ut till kommersiella banker.
2. M1 = M0 + insättningar på bankkonto. Detta avser bankkonto, sparkonto och lönekonto utan restriktioner och låg/ingen ränta.
3. M2 = M1 + sparkonto med få restriktioner. Kan exempelvis finnas uttagsbegränsningar.
4. M3 = M2 + sparkonto med restriktioner + räntebärande tillgångar. Inkluderar låsta sparkonton, konton i andra valutor och räntepapper utgivna av centralbanken med en kortare löptid. Poängen är att dessa tillgånger är mindre likvida.

Eftersom varje mått bygger vidare på varandra tenderar dessa mått att gå i samma riktning. Det spelar därför ingen större roll vilket mått man kollar på. Det är också tydligt från ovan att penningmängden generellt ökar ju bredare definitionen är. Centralbanken har stenkoll på vad som händer med M3 när M0 ökar och kan därigenom indirekt styra penningmängden, även om majoriteten av alla pengar skapas av kommersiella banker.

Ökning i penningmängden

Bilden ovan visar den procentuella ökningen i penningmängden och sambandet mellan M1 och M3 i Sverige. Från grafen ser vi tydligt att ökningstakten ökat kraftigt under 2020 och legat på strax under 20% vissa månader. Under finanskrisen 2008 ser vi också tydliga ökningar. Vi ser dock en stor skillnad i i gapet mellan M1 och M3, där linjerna följer varandra väldigt väl under coronapandemin, men inte under finanskrisen. Under finanskrisen ledde alltså en procentuell ökning i M1 till en ännu större procentuell ökning i M3, men så är inte fallet under 2020 och framåt. Detta speglar oviljan hos investerare att placera sina pengar i räntebärande tillgångar i.o.m. dagens låga avkastning i detta tillgångsslag.

En annan viktig detalj i sammanhanget är att ökningen i penningmängden är kumulativ. Med andra ord finns det en ”ränta på ränta” effekt, precis som med många andra nationalekonomiska mått som inflation eller tillväxttakt. Därför är det vanligt att man hör påståenden som att ”FED skapade mer pengar i månad X 2020 än under hela 1900-talet”. Detta i sig behöver alltså inte vara problematiskt, utan kan spegla denna kumulativa effekt, även om ökningen i penningmängden varit än mer dramatisk i USA.

Detta illustreras i grafen nedan över M1 i USA i dollar. Det är alltså naturligt med en ökande trend, men under 2020 ser vi ett tydligt hack i kurvan där grafen pekar spikrakt uppåt.

Pengars omsättningshastighet

Långsiktigt kan för mycket pengaskapande leda till inflation och bubblor i vissa tillgångsklasser. Det är dock ett antal andra faktorer som bestämmer vad inflationen blir i slutändan, varav en av dessa är pengars omsättningshastighet. Med omsättningshastighet menas hur snabbt pengarna i genomsnitt byter ägare. Hastigheten mäts genom att ta Nominell GDP dividerat med penningmängden. En hög omsättningshastighet leder till inflation, eftersom ”samma” pengar används för flera transaktioner. På samma sätt indikerar en låg omsättningshastighet att pengarna inte flödar ut i ekonomin, utan ligger kvar och ”skräpar” på bankkonton. Sambandet illustreras i en känd nationalekonomisk ekvation som kallas ”The quantity equation”.

De senaste årtiondena har omsättningshastigheten på pengar gått ned kraftigt. En förklaring på detta kan vara att nya pengar inte används för konsumtion i samma utsträckning, eftersom konsumenter är nöjda med dagens livskvalité. Om man är nöjd med det man har, väljer man kanske istället att spara eller investera det som blir över. En låg omsättningshastighet kräver därför en större ökning av penningmängden för att detta ska få någon effekt på inflationen. Grafen nedan illustrerar omsättningshastigheten i USA de senaste 20 åren. Kvoten har gått ned från 2.2 till 1.1, vilket innebär att centralbanken nu behöver skapa dubbelt så mycket pengar för att få en viss effekt på inflationen, allt annat lika.

Vi vet nu hur penningmängden mäts och dess koppling till inflation. Frågan är dock hur pengar skapas från första början?

Hur skapar banker pengar?

Idag skapar banker pengar genom att ge ut lån till sina kunder. Detta görs primärt på 2 olika sätt. Vi börjar med ett exempel med en insättning som ofta används i skolböcker för att illustrera principen. I praktiken skapas dock majoriteten av alla pengar via direktutlåning, vilket visas i det andra exemplet nedan.

Exempel insättning

Person A får sin lön på 30 000kr insatt på sitt bankkonto. Banken lånar nu ut 27 000kr av pengarna till person B som köper en soffa för 30 000kr. Resterande 3000kr behåller banken som en buffert om person B inte kan betala tillbaka lånet. Butiksägaren, person C, sätter därefter in pengarna från soffan på sitt företagskonto hos banken.

Nu har person A ett saldo på 30 000kr hos banken, person C har ett saldo på 30 000kr och banken har fått insättningar på totalt 60 000kr . Pengar har nu skapats ”ur tomma intet” genom lånet till person B. Denna process slutar dock inte här. Pengarna från Person C lånas nu ut till person D som ska köpa en dator för 27 000kr. Butiksägaren, person E, sätter in betalningen från datorn på sitt företagskonto. Dessa pengar lånas sedan ut till person F som köper något som finansierar nya lån, osvosv.

Pengamultiplikator, ”bank runs” och kapitaltäckningskrav

Banken räknar med att kunderna (i det här fallet person A, C och E) inte kommer att ta ut alla sina pengar samtidigt. Om dom gör det kommer banken få stora problem, eftersom banken redan lånat ut nästan alla pengarna. Detta kallas för ”bank runs” och inträffar när alla bankens kunder försöker ta ut sina pengar samtidigt i panik. Idag regleras mängden pengar som banker kan låna ut genom det globala regelverket Basel III som alla större banker måste följa.

I detta system har man inget kassakrav för insättningar, utan istället ett kapitaltäckningskrav vid utlåning, som i exemplet ovan där banken satte av en del av lånet som säkerhet. Kapitaltäckningskravet gör att banken kan låna ut mindre och mindre pengar för varje nytt lån de ger ut. Idag är kapitaltäckningen i Basel ca 10% av lånets storlek. Ett enkelt exempel illustrerar hur detta fungerar:

10 000kr sätts in på ett bankkonto –> Bank lånar ut 10 000kr och sätter av 1 000kr i reserver –> Bank lånar ut 9 000kr och sätter av 900kr i reserver –> Bank lånar ut 8 100kr och sätter av 810kr i reserver. Denna process fortsätter och rent matematiskt lånar banken i detta fallet ut totalt 90 000kr, med ett kapitaltäckningskrav på 10%. Ju lägre kapitaltäckningskrav desto större kommer den totala utlåningen bli. Detta kallas för pengamultiplikatorn och används av centralbanken för att beräkna hur en ökning i M0 slår på de andra måtten.

Andra sidan av myntet och Reporäntan

I exemplet ovan antog vi att bankens kunder gjort insättningar som möjliggjorde lånen. Vid en låneansökan är det dock vanligt att banken saknar dessa insättningar eller annat kapital som kan reserveras. Ett alternativ för banken är då att fråga centralbanken om ett lån motsvarande kapitaltäckningskravet. Om centralbanken går med på detta krediteras bankens konto med reservbeloppet och banken betalar ränta till centralbanken för lånet. Detta kallas Reporänta, eller styrränta i Sverige. I många år har reporäntan varit negativ, vilket inneburit att bankerna fått betalt för att ta lån från Riksbanken. Idag ligger Reporäntan på 0 , se bild nedan.

Storbankernas konton hos Riksbanken kan ses som ett vanligt privatkonto där saldot styrs av bankernas nettoutlåning. Under vissa perioder lånar banken ut mer pengar än vanligt och kommer då att ”övertrassera” sitt konto hos Riksbanken och betala en ränta för detta. Under andra perioder kan utlåningen vara lägre än förväntat och banken kan då ha ett stort positivt saldo hos Riksbanken och få en ränta för detta.