Immateriella tillgångar

Här kommer vi gå igenom vad immateriella tillgångar vanligtvis utgör, hur de värderas samt våra tankar kring immateriella tillgångar i börsnoterade företag.

Vad utgör immateriella tillgångar

I detta stycke utgår vi från IFRS definition av immateriella tillgångar, eftersom IFRS är det regelverk som används av börsnoterade bolag och därför det relevanta för investerare. Den IFRS-standard som används för att identifiera och värdera immateriella tillgångar är standarden IAS 38. Om du är intresserad av väldigt detaljerad information gällande standarden finns den här.

Kort sammanfattning av IAS 38:

• Det ska vara en tillgång som saknar fysisk substans. (Den går inte att ta på).
• Tillgången ska vara icke-monetär. Det exkluderar samtliga finansiella tillgångar.
• Tillgången ska vara separerbar alternativt ha uppstått från någon form av kontrakt/legal rättighet, alternativt vara egenupparbetad.
• Om den immateriella tillgången är egenupparbetad, dvs skapad av företaget själva, måste den vara skapad i en utvecklingsfas.
  Skillnaden mellan utveckling och forskning känns inte alltid helt klar, men man kan tänka så här:
  När något utvecklas har vi all den kunskap som behövs för att skapa en produkt/tjänst.
  När vi forskar har vi inte den kunskap som behövs, utan vi söker den nödvändiga kunskapen som behövs.
  Ett annat sätt att se på det är att ett företag som utvecklar något vet vad de ska göra. Ett företag som forskar försöker ta reda på vad de ska göra.
  
  För att ge ett enkelt exempel kan vi tänka oss Google.
  Google började med en idé om att kunna söka information på nätet. Hur det exakt skulle göras visste skaparna inte till en början, utan kom på idén under sina doktorandstudier på Stanford. De befann sig då i forskningsfasen.
  När de väl hade idén om hur Google skulle fungera (rankar hemsidor baserat på deras relevans i form av referenser) kunde de börja bygga den immateriella tillgången i form av en algoritm.
• Exempel på immateriella tillgångar är:
  Patent, mjukvara, rättigheter och dylikt som ger ett företag en unik tillgång som förväntas generera pengar.
  

Ovanstående är en kort genomgång av hur immateriella tillgångar ”fungerar”.

Hur värderas immateriella tillgångar?

Den immateriella tillgångens värde vid ”början” av dess liv kan man säga är summan av de utgifter som kan kopplas till skapandet av den immateriella tillgången. Lägger ett företag ner 1 miljon kronor i utgifter för personal, 1 miljon i licensavgifter samt 1 miljon i utgifter för material för att utveckla en immateriell tillgång är tillgångens värde 3 miljoner.

Efter detta måste företaget uppskatta om tillgången har en bestämd livslängd eller obestämd livslängd. Exempelvis kan en ny typ av mjukvara ha en livslängd på 3 år till följd av snabba förändringar inom teknik. Samtidigt kan ett varumärke som ett företag har köpt ha en obegränsad livslängd. Exempelvis bör Coca-colas varumärke ha en obestämd livslängd.

Om livslängden uppskattas till en bestämd period, ska företaget skriva av den immateriella tillgången. under dess livslängd. Exempelvis skrivs en tillgång med en livslängd på 10 år av på 10 år. De ska även göra nedskrivningsprövningar om det finns en indikation på att värdet har gått ner, samt utföra en nedskrivning om återvinningsvärdet understiger det redovisade värdet.
Återvinningsvärde avser den mängd pengar ett företag hade fått om de sålt tillgången idag, alternativt de kassaflöden som tillgången kan inbringa.

Har tillgången istället en obestämd livslängd ska nedskrivningsprövning ske varje år. Även här gäller att nedskrivning ska ske då det redovisade värdet är högre än återvinningsvärdet.

Utifrån ovanstående kan vi därför dra slutsatsen att immateriella tillgångar, i alla fall i teorin, värderas till den mängd pengar de kan generera för ett företag. Uppskattningen av mängden pengar de kan generera görs antingen genom att försöka fastställa ett försäljningspris, alternativt att man försöker fastställa vilka kassaflöden som kan genereras.

Våra tankar kring immateriella tillgångar i börsnoterade bolag

Som nämnts ovanför är målet att immateriella tillgångar ska värderas till deras återanskaffningsvärde, dvs den mängd pengar de kan inbringa till ett företag. Detta är positivt för investerare, eftersom det leder till att det egna kapitalet kommer värderas utifrån framtida kassaflöden. (Läs vår artikel om kassaflöden och residualvärdering här för att förstå sambandet mellan eget kapital och kassaflöden).

Även om det kan låta som guld och gröna skogar är det inte så enkelt som att immateriella tillgångar nu kommer vara helt korrekt värderade.
Ett första problem vi ser är att värderingen av immateriella tillgångar baseras på en rad antaganden, speciellt då de nedskrivningsprövas utifrån framtida kassaflöden. Vilken diskonteringsränta som används i dessa fall kommer i mångt och mycket att styra värdet på tillgången.
Ett andra problem är att tillgångarna kan vara värda mer än det redovisade värdet i balansräkningen. Detta följer av anledningen att det är mycket svårt att ”uppvärdera” en immateriell tillgång, eftersom det i stort sett aldrig får göras. Det här problemet får dock sägas vara av mindre betydelse, eftersom konservativa värderingar ofta gynnar investerare.

Sammanfattning

För att sammanfatta det hela har vi följande:

• Immateriella tillgångar värderas utifrån mängden pengar de tros kunna generera.
• Ovanstående bör leda till en mer rättvis balansräkning och därigenom att det egna kapitalet speglar framtida kassaflöden bättre.
• Av det drar vi slutsatsen att immateriella tillgångar inte ska exkluderas vid en värdering av ett företag.